Så är det bestämt. Den 19 oktober 2012 klockan tio kommer det ofattbara att ske. Jag kan inte förstå att det är sant. Även då jag skriver det känns det som en lögn. Eller, inte ens en lögn, mest bara som ett inte-händande. För det kan ju inte vara sant. Ändå är det just så.

Imorgon klockan tio tar tiden som russägare slut för min del. Pirat kommer då att få bli den fria själ han alltid varit, enda skillnaden är att det nu blir på heltid. Känslan är obeskrivlig. Det svarta russet kommer inte att finnas mer. Det hjälper inte hur mycket jag försöker att ignorera fakta, varenda cell i min kropp skriker i protest.

Jag brukar aldrig ha ont i huvudet, nu har jag haft sprängande huvudvärk i tre dygn i sträck. Min sedan länge borttappade knävärk gör sig också påmind. Det här beslutet har verkligen satt sig i hela min kropp. Det konstiga är att det ändå känns så rätt. Att slippa huvudvärk och tårar kan aldrig rättfärdiga ett själviskt beslut. Därför känns det rätt. Jag tror inte på att låta andra varelser lida för att man ska slippa detsamma hos sig själv.

Detta är resultatet av en process som pågått i det tysta en längre tid. Jag har bävat varje dag innan jag åkt till stallet, eftersom jag velat slippa konstatera än en gång att Pirat inte mår bra. Det är fler ridturer under den senaste månaden då jag gråtit än skrattat, vilket säger ganska mycket. Ingenting har varit sig likt.

Jag ringde så för att rådgöra med veterinären. Redan innan jag hunnit berätta så börjar han att läsa i Pirats journal och förundras över alla olika behandlingar han genomgått under det senaste året. Efter en stunds läsande hajjar han förvånad till och ursäktar sig, ”Det kanske inte var angående detta du ringde?”.  Jo, det var precis därför. Jag berättade att Pirat fortfarande var dålig, både i luftvägarna och med huvudskakningarna. Utan att jag varken behövde fråga eller antyda något om alternativen verkade han förstå min uppgivenhet. Han sa att han inte hade något förslag på ny behandling, och att det verkade jobbigt för Pirat att gå runt med alla sina besvär. Så vi bestämde tillsammans vad so skulle ske. Vi bestämde dagen till Fredagen den 19 oktober 2012.

Det känns fortfarande overkligt. Jag tror inte att jag kommer att förstå det förrän det är över, om ens då. Imorgon vid den här tiden kommer en av de varelser jag håller närmast mitt hjärta att vara borta, förevigt. Jag saknar honom redan.