Enligt inrådan från veterinären ska jag motionera Pirat lite lätt idag ((!!!)) och se hur han reagerar. Om han skakar igen ska vi få en remiss till en luftvägs- och en headshaking expert på Strömsholm. Jag vet ju vad jag tror, men man kan ju alltid hoppas!

Snart är det dags för många hästar att äntra de gräsbevuxna markerna. Det kräver endel förberedelse, inte bara vad gäller flugmedel, elaggregat, och hagstolpar, utan såklart även själva gräset. Att gå från vinterns grovfodergivor till fri tillgång på gräs är en stor omställning för alla hästmagar. Övergången till bete ska behandlas som vilket foderbyte som helst och bör få ta tid.
För att grovtarmen ska kunna ställa om sin flora av mikroorganismer måste den få tid på sig, så att det finns några som är redo att ta hand om den nya typen av foder. 2-4 veckor är lagom när man ska göra ett foderbyte, så om man tänker sig att ha sin häst på bete i början av juni är det hög tid att börja vänja dem vid gräs nu.
Vi vänjer in våra hästar under ca. en månad. Första veckan betar de 15-20 minuter, andra veckan 30-45 minuter, tredje veckan >1 tim, och fjärde veckan bete halva dygnet. Sedan tycker jag att de är redo att beta dygnet runt. Både Witterpir och Pirat tillhör kategorin av hästar som ligger i riskzonen för fång och andra otrevligheter som kan komma av för snabba foderbyten, så vi tar det extra försiktigt i början för att se så deras magar hänger med!
Den 9e juni bär det av mot sommartorpet i Bergvik och sommarbete! Som vi längtar, både jag och hästarna. För ovanlighetens skull ska jag dock fly landet en tid, kort efter vi anlänt till sommarstugan... Det ska bli spännande! Men först Hälsingland, Söderhamn, Bergvik, Enmyra, skogen. Underbart.

När jag skruvade ihop vagnen häromdagen blev jag åter medveten om hur svår sitsen är att reglera. Den ska gå att skjuta fram och tillbaka för att ända kuskens position efter benlängd mm, men vår våran vagn har alltid varit lite svår att övertala. Det har gått, men vi har fått banka på den en hel del för att få igenom förflyttningen. Men nu är dessa dagar förbi, jag har nämligen hittat den felande länken!
Jodå, det var ju såklart inte vagnens fel, men ack så jag har beskyllt den, i tron om att den var felkonstruerad. Och det var den, på ett vis.. Felkonstruerad av mig dock! När jag väl gav mig sjutton på att jag skulle hitta problemet, efter justering av otaliga skruvar, utan resultat, uppenbarade sig en undermedveten känsla inom mig. Sådär som det gör när man vet att man ser något viktigt utan att veta vad det är man faktiskt ser.
Jag frågade mamma om hon kunde se något som var annorlunda. Det kunde hon inte. Jag tittade lite till, utan någon vidare framgång, för att sedan komma till insikt om vad det var jag såg. De två fästena som håller fast säteskonstruktionen i själva vagnen satt fel! Sätesfästena ska sitta på utsidan av fästena på vagnsramen, vilket de inte gjorde. Eller, det ena gjorde det, men det andra var innanför! Inte undra på att den satt i spänn, den var ju helt ihoptryckt. Ja, så kan det gå, och jag lärde mig än en gång att det sällan är de materiella tingens fel, utan de levandes påverkan är något mer betydande i det fallet.
Nu glider sätet hur bra som helst både fram och tillbaka. Tänk att det hade kunnat vara så lätt hela tiden!