Håll huvudet högt
Låt Dina ögon fånga solens strålar
Håll huvudet högt
Låt Dina fingrar snudda vid stjärnorna
Håll huvudet högt
Låt Ditt hår bli ett med himlavalvet
Håll huvudet högt

Blunda för det som på marken ligger
Ignorere de osynliga band som drar dig ner
Tänk bort de ord du vet inte stämmer

Kliv över det..
Klipp av dem..
Låtsas som du inte hör..

Håll huvudet högt
Håll huvudet högt
Glöm aldrig att hålla
Huvudet högt

På senaste har jag verkligen funderat en hel del, på allt och inget. Bland annat har jag tänkt på det här med hästar och allt de för med sig. Jag har frågat med själv vad som får det att vara värt all tid man lägger ner, alla pengar det kostar, och all den ansträngning som krävs. Jag har inte kommit på något riktigt bra svar, vilket skrämde mig ganska mycket. Varför kan jag inte komma på varför jag gör det här?
Jag tror att bakgrunden till det hela är just den att Pirat fortfarande är sjuk och det verkar inte blivit bättre med dena behandling heller. Det är han som får mig att hålla igång och det är han som får mig att le varje gång jag kommer till stallet. Frågan kvarstod dock. Det måste finnas något förutom Pirat som gör att jag tycker att det här med hästar och körning är roligt.  Jag har ju trots allt pysslat med detta vansinne långt innan jag fick ett svart russ.
Så vad sjutton är det som är formeln bakom detta? Jag vet inte säkert, men, igår så tror jag att jag kom något på spåret: Jag var ute och körde Witterpir och det gick bra. Hon var pigg och glad, och jag kunde fokusera på att se till att vi höll rätt tempo osv. Så med ens slog det mig att jag satt där och log! Bara sådär. Det var inget märkvärdigt, bara jag och Witterpir i en skog rätt sent på kvällen. Jag kan föreställa mig så många andra saker jag kunnat göra just då, men detta var vad jag gjorde. Känslan är svår att beskriva för den var så konkret, men ändå difus. Som den självklaraste saken i världen och ändå väldigt speciell. Jag ska inte gå för långt och kalla det en massa saker, men jag kände hur jag log och tänkte "det här tycker jag är roligt". Jag och Witterpir, ensamma mitt ute i skogen, vem kunde ha trott det.
Tillbaka till min poäng. Jag tror helt enkelt att det är svårt att hitta det exakta receptet till varför man gör något som man gör, ibland är det tydligt, men oftast inte. Ibland är det bara som att något finns där, och då är det upp till en själv att bestämma hur man vill ha det och inte. Och tro mig, man kan ångra sig fram och tillbaka tusen och åter tusen gånger, men har man någon form av idé om vad man tror man vill, så är det också lättare att hitta det man faktiskt vill.

Om du tittar in i solen, vad ser du då