Stegen dämpas i den mjuka mossan, där sex fötter ihärdigt trampar fram. Luften är klar och kall. Allting är stilla och tyst. Dimman lägger sig över allt, som för att skydda och dölja det som komma skall. Sakta smyger vi fram bland rötter och stenar, smiter in mellan två stora granar och bara väntar. Väntar på ingenting. En varm mule mot kinden som frågar vart vi ska gå härnäst. Allt är så spännande, så vackert att det måste upplevas nu, genast.

.

Vi korsar diken och ängar. Hoppas ingen ser oss, vi vill vara ensamma. Om än bara för en liten stund. En fågel talar med oss, på sitt språk befriat från ord. Vi betraktar den och förundras över dess självklarhet. Det luktar av svamp och gamla löv. Ännu är det fortfarande höst, ännu finns det tid.