Jag älskar noggrannheten och allvaret i filmen, mycket bra information om allt från uppbindning av hästen till selens utförande, anpassning och stenar i hovarna. Sedan måste man ju poängtera bakgrundsmusiken, den går inte av för hackor den! Så propert så. "The pony must be under control at all times".. Nej men seriöst, bra introduktionsfilmer, önskar att jag hade fullängdsversionen, men de är ju rätt gamla så jag vet inte om de går att få tag i längre.
När jag skruvade ihop vagnen häromdagen blev jag åter medveten om hur svår sitsen är att reglera. Den ska gå att skjuta fram och tillbaka för att ända kuskens position efter benlängd mm, men vår våran vagn har alltid varit lite svår att övertala. Det har gått, men vi har fått banka på den en hel del för att få igenom förflyttningen. Men nu är dessa dagar förbi, jag har nämligen hittat den felande länken! Jodå, det var ju såklart inte vagnens fel, men ack så jag har beskyllt den, i tron om att den var felkonstruerad. Och det var den, på ett vis.. Felkonstruerad av mig dock! När jag väl gav mig sjutton på att jag skulle hitta problemet, efter justering av otaliga skruvar, utan resultat, uppenbarade sig en undermedveten känsla inom mig. Sådär som det gör när man vet att man ser något viktigt utan att veta vad det är man faktiskt ser. Jag frågade mamma om hon kunde se något som var annorlunda. Det kunde hon inte. Jag tittade lite till, utan någon vidare framgång, för att sedan komma till insikt om vad det var jag såg. De två fästena som håller fast säteskonstruktionen i själva vagnen satt fel! Sätesfästena ska sitta på utsidan av fästena på vagnsramen, vilket de inte gjorde. Eller, det ena gjorde det, men det andra var innanför! Inte undra på att den satt i spänn, den var ju helt ihoptryckt. Ja, så kan det gå, och jag lärde mig än en gång att det sällan är de materiella tingens fel, utan de levandes påverkan är något mer betydande i det fallet. Nu glider sätet hur bra som helst både fram och tillbaka. Tänk att det hade kunnat vara så lätt hela tiden!
Nu har de nya selunderläggen kommit, och så även de nya delarna till selen. Can't wait to try them on the ponies! De kommer bli så stiliga så. Det rosa är Witterpirs och det blå Pirats!
I helgen har vagnen fått en välbehövlig genomgång. Jag är lite dålig på att smörja och hålla efter den under vintern eftersom den inte plockas isär någon gång. Vi kör alltså med en NHS vagn, vilken går att plocka isär vid transport. Därför finns det många skruvar, muttrar och gängor som måste hållas efter för att fungera väl. Jag införskaffade en multispray på biltema som fungerade utmärkt. Den både rengör, driver ut fukt, smörjer och skyddar mot rost! Hur bra som helst. Jag började med att plocka lös alla skruvar, spraya dem, torka av dem med en handduk, spraya igen, och sedan skruva fast dem. När jag skruvade så skruvade jag av och på några gånger för att smörja gängorna på bulten och muttern mot varandra. Nu är vagnen glad igen och framförallt har jag bättre samvete nu när jag vet att allt är smort ordentligt! Tänker mig att jag dessutom ska försöka smörja lite mer varje gång jag plockar isär den, så att vagnen håller sig fräsch länge.
Vår gamla vagn har fått vara med om många spännande körturer tillsammans med oss. Innan vi adopterade den så lekte den tillsammans med ett annat litet travruss, men jag har en svag känsla av att vi ställt den inför prövningar som de flesta vagar varken kunnat drömma om och säkert gärna suppit.
Vi har rest genom halva Sverige tillsammans, från Lycksele i norr till Kil i söder, och sprungit såväl dressyrprogram som maraton hinder. Den har tagit oss över stock och sten, färdats på okänd mark, och ständigt varit beredd på nya äventyr.
Tillslut började den dock känna av sviterna av vårat umgänge. Det började med ena hjulet som blev lite snett, men det gick att köra ändå. Sitsen lossnade, men vi skruvade fast den igen. Ryggstödet lika så. Efter körtävlingen i Lycksele 2010 blev den dock aldrig sig lik igen, och det gick det snabbt utför. Det hade då gått så långt att vagnen kände att den behövde påkalla omgivningens uppmärksamhet för att vi bara ignorerade den. Mitt under framkörningen hörs ett susande ljud från ena däcket, Elin böjer sig ner för att se vad det skulle kunna vara. Jag hinner bara höra ett "Oj då!" och sedan smäller det. Hästarna flyger åt alla håll, och några skriker till och frågar vem det är som skjuter. Pirat gör ett litet skutt och konstaterar sedan "Jaha, det är bara min vagn som låter igen". När Elin tittat ner hade slangen trängt genom däcket och bildat en stor balong på utsidan, innan den sprängdes.
Efter tappra lagningsförsök som inkluderade tre stressade, om än förvånansvärt händiga och påhittiga tjejer, en man, hans bilverkstad, och en stor mängd verktyg, fick vi dock släppa tanken på ett maraton med denna vagn. Vi fick då låna en tillfällig ersättare som kunde tänka sig att springa med oss, utan att flyga i bitar.
Själva vagns-ramen har alltid varit mycket hållfast, så för Pirats del har det alltid varit säkert, det är mer de andra delarna som haft åsikter. Efter detta så körde vi dock mycket sparsamt med vår kära gamla vagn, och hösten därpå kom våran nya bruna flamma, som fått ta över kollen som atlantångare/skogsmaskin/racerbil/glidar fordon. Den sköter sitt jobb med bravur, men ibland kan jag inte hjälpa att sakna dagarna med vår första gamla vagn. Tänk så mycket galet vi gjort tillsammans! Den nya har mycket att lära av sin föregångare, det krävs en del av en vagn för att få hänga med oss. Mamma blir alltid smått förskräckt om jag kör i ett gupp eller på en is kant av något slag. Hon hävdar att "vagnen kan ju gå sönder", men då svarar jag alltid samma sak: "den vagn som inte klarar av att köra över gupp i skogen, korsa en is kant, eller något liknande, är ingen vagn jag skulle sätta mig i, och framförallt inte spänna min ponny framför". Sedan att man ibland får byta ut delar som blivit dåliga, eller dra upp dem ur diken när det inte blivit riktigt som man tänkt sig, det är en del man får räkna med. Vi försöker öva upp den bruna förmågan så gott vi kan, det går framåt, och jag har både Witterpir och Pirat till hjälp, så det är inte så svårt.
Säkerhet är som jag sagt tusen gånger väldigt viktigt då man kör. På våran vagn har vi ett första-hjälpen-kit som följer med på alla körturer. Där har vi:
- Förband, plåster, kompresser mm.
- Sax
- Kniv
- Extra gummiremmar till slaggjorden
- En lös läderrem att skarva med
- Tejp
- Pannlampa
- Sockerbitar
- Skiftnycklar
- Insektsnyckel, till skacklarna
Sedan har vi även ett grimskaft hängande på vagnen. Bra att ha om man av någon anledning behöver överge sele och vagn och gå hem, eller om något går sönder och behöver knytas ihop. Jag känner dock att jag behöver kompletera med en extra kniv fasttejpad på själva vagnen. Det har vi alltid då vi kör maraton, och så även på den gamla vagnen. Om vagnen välter och Pirat snabbt behöver komma loss så kan man inte gärna vänta på att plocka fram något ur en väska..
Vi har som tur är aldrig behövt använda några knivar vid våra körturer. Vi har någon gång fått tejpa fast något som lostnat (läs ena däcket på gamla vagnen..), byta ut en rem som vi tappat, samt plocka av vagnen när vi fastnat och gå en bit. Inget värre som tur är, men man vet aldrig. Körning är en fartfylld sport, och även o an är medveten om riskerna och kör försiktigt så kan det hända oväntade saker! Med lite extra säkerhetsutrustning har man kommit en bit på väg i alla fall.
Frågan om slaggjord tycker jag är mycket viktig, inte bara för hästar som har vanan att sparka bakut ofta, utan för alla som kör. Problemet när man kör en häst i vagn är att konsekvenserna av en handling kan bli så mycket större än om det händer något under ridning. En så enkel sak som ett fjuttigt glädje skutt kan få ödesdigra konsekvenser om ett ben kommer över en draglina eller skackel.
Jag tycker därför att det är klokast att alltid köra med slaggjord, och jag rekommenderar alla att göra det, oavsett om man har en häst som slår eller inte. Det är skillnad på hästar som slår efter vagnen, och troligen inte är rätt inkörda (som många travhästar, där man löser problemet med bakskygghet genom att hindra hästen från att reagera) och de som ofta uttrycker glädje, irritation eller flyktbeteende genom att vifta på bakbenen. Eftersom man inte kan veta hur hästen reagerar i alla situationer så tycker jag att det är klokt att vara på den säkra sidan.
Jag vet alltför många fina körhästar som fått avbryta sina dagar framför vagnen av just den här anledningen. En reaktion på något helt annat än vagnen fick konsekvensen att allt med vagnar blev super farligt. Så tror jag nog att jag skulle ha reagerat också, om jag var häst. Visst, många körhästar kan vara med om hemska saker med sin vagn, och ändå vilja fortsätta dra den, men varför chansa? Det finns så mycket som kan gå fel, så det känns som en bra idé att utesluta de faktorer man kan.
Både Pirat och Witterpir körs med slaggjord, alltid. I början hade vi det inte på någon av dem, men det visade sig vara dumt. Pirat är som bekant en mycket uttrycksfull häst, och oberoende av om han säger ”Jippie” eller ”Aah hjälp” så flyger gärna benen åt alla håll. Första gången det hände hade jag hans bakhovar ungefär 3 cm från mitt ansikte, vilket var mindre kul. Efter det har vi haft slaggjord vid all körning.
Liknande var det den andra gången vi körde Witterpir. Första passet gick hur bra som helst. Andra gången Elin körde henne så skulle de prova springa lite, då sa Witterpir ”Äntligen, kom så drar vi!” Elin sa ”Nej, stopp inte så fort!” Och då blev Witterpir super arg, eftersom hon inte fick springa hur fort hon ville, och sparkade super högt tio gånger i rad. Jag satt i Pirats vagn och tittade på, och det så läskigt ut. Efter det går även hon alltid med slaggjord!
Frågan är väll då, behöver alla hästar slaggjord? Vissa är väldigt trygga med sin vagn och har aldrig slagit bakut i hela sitt liv. Tja, jag skulle inte chansa i alla fall. Hästar är inga robotar, och vi kan aldrig vara helt säker på vad de ska göra. Dessutom så skadar det väll inte att ha en rem extra, bland alla tusen stycken som man redan använder, även om den inte används? Jag ser det som ett litet säkerhetsbälte för både oss i vagnen och hästen. Och om slaggjorden skulle gå av, ja då har jag såklart linhållare också, bara utifall att! Sån är jag, säkerheten personifierad. Nåja, i vagnen i alla fall!
Är det någon som har erfarenhet av klippmaskin från Jula? Eller annan affär som säljer klippmaskiner i Umeå? Är kanske på jakt efter en, och den bör inte kosta skjortan. Den måste klippa bra, och ha någon form av garanti (eftersom ja, den ska ju bo med mig..) men den behöver inte kunna klippa mängder av hästar särskillt ofta. Mer sådär två stycken 1-2 ggr per år. Tips mottages gärna!
Yey nu är selen beställd, och eftersom jag vet att den finns i lager hoppas jag att det inte dröjer allt för länge innan den anländer till oss. Det är en brun Ideal sele med fransk brösta från selar.se. Jag har frågat om det är möjligt att justera huvudlaget lite eftersom det förra inte passade Pirat särskillt bra. Nackstycket skavde bakon öronen och pannbandet var för kort.
Beställde även två nye selunderlägg från Mias RS, ett rosa till Witterpir, och ett babyblått till Pirat. (Måte bara poängtera att det inte alls är ett könsbundet färgval. Pirat har haft både röd och rosa som sin färg innan vi landade i ljusblå. Svarta hästar passar så bra i alla färger att det blir svårt att välja, men ljusblå är verkligen hans färg. Fuxar, som Witterpir är lite svårare. De passar i mörka färger och vissa utvalda andra nyanser, men Witterpir fick rosa eftersom Elin tyckte hon passade bäst i det. Och det gör hon faktiskt. Så min poäng var bara att hade Pirat varit fux hade han kunnat ha rosa, och hade Witterpir varit svart hade hon fått blå. Så det så!) Hm, alltså, var var vi? Just det, ny sele yey!
Även om det ännu inte finns någon snö så har jag super vintriga känslor just nu. I mitt sinne ser jag bara; en meter djup snö, frost på fönster rutorna, och ångande andetag, inget annat! Detta, i kombination med diverse årstidsrelaterad musik, har fått mig att längte efter att köra rissla (för första gången i mitt liv förövrigt). Jag har kört rissla tidigare, men aldrig längtat efter det på detta vis. Kan inte riktigt förstå varför, men så är det iaf.
.
Dagen kommer därför att bjuda på invänjning av bjällerkransen. Det finns en sådan i vårat stall som Witterpir brukar köra med på vintern, men Pirat har aldrig provat den. Vet egentligen inte om han behöver någon invänjning, eftersom ljud av olika slag inte längre är ett problem för honom, men bäst att ta det säkra före det osäkra. Brukar man träna dem att gå med bjällerkrans? Nåväl, annars får väll Pirat vara undantaget, han är ju van.. Men risslan får vi vänta med att öva på att dra, av förklarliga själ. (Någon har nämnt för mig att det kanske inte riktigt är en meter snö än, förstår inte alls.. Men jag får väll lita på de visare!) Så tills underlaget tillåter kör vi runt i vår vagn, med bjällerkrans, så det så!
Om det är någon som går och funderar över det här med vagnar tänkte jag än en gång prisa våran vagn. Jag är så nöjd så nöjd med den! Vi har nu haft den i ett år och den känns fortfarande som ny, inga som helst problem har vi haft med den. Funkar verkligen lika bra att köra med i snö på smala guppiga skogsstigar som på en dressyrbana.
.
Vi har köpt både luftgummihjul och hårdgummihjul, men använder de förstnämnda i mycket större utsträckning. De hårda hjulen har vi främst då vi kör dressyr och vill vara mer gigg-lika i vårt utseende. Så måste jag välja skulle jag välja endast luftgummihjulen, men de andra är ju mycket snyggare så jag är glad att jag har möjligheten att byta!
.
Våran vagn har också den underbara finessen med att vara försedd med lysande ögon vintertid. Vilket underlättar körningen något enormt, eftersom vi då kan vara ute i skog och mark hela vinterhalvåret utan att behöva ta hänsyn till den rätt tillbakadragna solen. Jag kan fara ut och köra galoppintervaller klockan åtta på kvällen om jag vill, utan att mörkret på något vis har något att säga till om. Det är verkligen ovärdeligt!
Sedan Pirat kom hem har han ätit allt sitt hö ur hönät, och inte vilket nät som helst utan ett småmaskigt sådant! Jag är verkligen nöjd eftersom det fungerar så bra. Det tar mycket längre tid för honom att äta utan att han blir det minsta stressad.
.
Tidigare år har vi haft foderautomater i hagen, där principen varit den samma. Mindre mängd foder på en längre tid. Våra automater var dock inte helt optimala så vi övergav dem tillslut, men dessa nät verkar enligt samma princip. De finns i olika storlekar, allifrån ett litet som rymmer ca 3 kg hö till stora nät som täcker hela rundbalar! Alla med effekten att de begränsar tillgången på grovfodret så det tar längre tid att äta.
.
Jag ska kompletera våra två nät med ytterligare ett inom en snar framtid, eftersom hästarna i vårat stall utfodras tre gånger och det då kan vara bra att ha tre nät. De vi har är av modellen "litet", men jag tror att ett "mini" räcker som lunch nät.
.. är nog denna en av de mer speciella. Förstår verkligen inte vad de tänkt med! Förutom att den inte kan vara särskillt bekväm så är själva uppenbarelsen en gnutta, eh.. speciell var ordet ja. Men vad gör väll det om den kommer i 8 olika färger? Avgör själva, fin eller ful?
Nu börjar det vara liite för länge sedan jag satt i en vagn senast! Längtar upp till Umeå och selen. Efter redan ett par tre dagar börjar det klia i fingrarna på mig och jag vill ut och köra igen. Det är inte klokt, jag vet, men det är ju så kul. Tror Pirat känner likadant, för vad finns det annars för anledning till att plocka av sig ena skon? Jag tror på tristess!
Jag trodde inte dagen skulle komma då jag längtar efter min loksele på detta vis! Nu sitter jag här och räknar dagarna tills jag får återse den, och då kunna köra igen.
.
I sånna här lägen är det verkligen skönt att ha två selar. Även om jag använder lokselen mycket sparsamt är jag så tacksam över att jag vet att den ligger i Umeå och väntar på oss och vagnen.
Nu har jag påbörjat jakten på ett par lyktor till vagnen! Besökte igår fyra loppisar, utan napp. Tror dock att jag kan ha bättre lycka på en auktion, så nu ska jag leta upp en passande sådan. Tänk så flott det kommer bli med lyktor på vagnen! De ska helst vara bruna, trä eller metall spelar mindre roll. Men lyktor ska vi ha, helst till nästa tävling!
Vad ska man använda för att hästen ska dra på rätt sätt? Spelar det någon roll, eller gör det detsamma?
Jag anser att det viktigaste är att selen passar hästen, sedan också vilken uppgift de ska utföra tillsammans. Det optimala varierar från häst till häst, man kan inte generalisera att alla hästar ska köras med en rak brösta eftersom anlggningsytan vid bringa och bog varierar lika mycket som det finns körhästar.
Till Pirat har jag alla tre alternativen, en loksele, en bröstsele och en fransk coller. Han går nästan uteslutande med collern eftersom han drar bäst i den, men de andra avänds ibland de med. Som med många mindre ponnyer är utrymmet mellan bogspets och luftstrupe ganska litet, vilket gör att den raka brösta som passar honom måste vara rätt smal för att inte störa rörelser eller andning. Detta skapar ju dock ingen optimal ergonomi i dragläge, eftersom anläggningsytan blir liten. Med den franska collern däremot fördelas trycket över en mycket större yta upp vid bogen, halsen och över bringan, vilket gör att han gärna lägger tryck i bröstan och drar bra. Lokselen använder jag nästan bara om han ska tra andra saker än vagnar, ex någon stock eller så, eftersom den är lite otymplig att träna annat i. Innan jag skaffade mig den franska collerbröstan anvnde jag dock flitigt lokselen om jag skulle träna i uppförsbackar.
