Sådana är vi!


Om ett av de svåraste besluten

Så är det bestämt. Den 19 oktober 2012 klockan tio kommer det ofattbara att ske. Jag kan inte förstå att det är sant. Även då jag skriver det känns det som en lögn. Eller, inte ens en lögn, mest bara som ett inte-händande. För det kan ju inte vara sant. Ändå är det just så.

Imorgon klockan tio tar tiden som russägare slut för min del. Pirat kommer då att få bli den fria själ han alltid varit, enda skillnaden är att det nu blir på heltid. Känslan är obeskrivlig. Det svarta russet kommer inte att finnas mer. Det hjälper inte hur mycket jag försöker att ignorera fakta, varenda cell i min kropp skriker i protest.

Jag brukar aldrig ha ont i huvudet, nu har jag haft sprängande huvudvärk i tre dygn i sträck. Min sedan länge borttappade knävärk gör sig också påmind. Det här beslutet har verkligen satt sig i hela min kropp. Det konstiga är att det ändå känns så rätt. Att slippa huvudvärk och tårar kan aldrig rättfärdiga ett själviskt beslut. Därför känns det rätt. Jag tror inte på att låta andra varelser lida för att man ska slippa detsamma hos sig själv.

Detta är resultatet av en process som pågått i det tysta en längre tid. Jag har bävat varje dag innan jag åkt till stallet, eftersom jag velat slippa konstatera än en gång att Pirat inte mår bra. Det är fler ridturer under den senaste månaden då jag gråtit än skrattat, vilket säger ganska mycket. Ingenting har varit sig likt.

Jag ringde så för att rådgöra med veterinären. Redan innan jag hunnit berätta så börjar han att läsa i Pirats journal och förundras över alla olika behandlingar han genomgått under det senaste året. Efter en stunds läsande hajjar han förvånad till och ursäktar sig, ”Det kanske inte var angående detta du ringde?”.  Jo, det var precis därför. Jag berättade att Pirat fortfarande var dålig, både i luftvägarna och med huvudskakningarna. Utan att jag varken behövde fråga eller antyda något om alternativen verkade han förstå min uppgivenhet. Han sa att han inte hade något förslag på ny behandling, och att det verkade jobbigt för Pirat att gå runt med alla sina besvär. Så vi bestämde tillsammans vad so skulle ske. Vi bestämde dagen till Fredagen den 19 oktober 2012.

Det känns fortfarande overkligt. Jag tror inte att jag kommer att förstå det förrän det är över, om ens då. Imorgon vid den här tiden kommer en av de varelser jag håller närmast mitt hjärta att vara borta, förevigt. Jag saknar honom redan.


Träningsplanering för hösten

Jag älskar att göra träningsplaneringar! Det finns inga begränsningar för allt man kan hitta på och man känner sig sällan så kreativ och peppad som just då. Värre är det när man står där, två månader senare och inser att man fortfarande står på ruta ett (eller ibland ruta minus 30). Då är de där tidigare så omtyckta planeringarna mest ett hån. Därför är det viktigt att vara realistisk när man gör en planering, både med kraven man ställer och med hur mycket tid man kan lägga ner på träningen under en viss period. Det ska såklart vara lite utmanande så att man följer den, men det är hundra gånger bättre att bli positivt överraskad över att man faktiskt klarat det man tänkt sig, än att man blir besviken.
 
Min och Pirats höstplanering ser i grova drag lite ut så här:
 
September
- Börja träna med vår vagn igen. Rakt fram ute i skogen, skritt och trav.
- Fortsätta med vårt nya mer akademiska sätt att rida och försöka komma på om vi vet hur man gör.
- Rida igenom skolor och uppnå mer lösgjordhet och mjukhet.
Fokus på övergångar och att hitta tillbaka till en stadig och avslappnad arbetsform från marken, uppsuttet och i vagn. Mest träning ute i skog och mark.

Oktober
- Konditionsträning i trav.
- Sträva efter en något högre form kortare stunder.
- Fortsätta arbetet med skolorna.
Fokus på att förbättra konditionen med längre något intensivare träningspass. Fortsatt träning i skogen så länge det är möjligt.
 
November
- Börja samla lite mer, korta inervaller.
- Befästa tidigare månaders arbete.
- Peppa inför vinter och snö!
Fokus ligger på att öka samlingsgraden, framför allt i skritt med tanke på ev hårt underlag, men även i trav. Lugnare månad där arbetet på olika fronter utvärderas och checkas av så att vi ligger i fas inför vintern!

About you now



...
"Can we bring yesterday back around
'cause I know how I feel about you now
I was dumb, I was wrong
I let you down
But I know how I feel about you now
All that it takes is one more chance
"...

Min bästa ridtur, någonsin

Glada ponnyöron som vippar. Pigga ponnyben som vill springa. Glad matte som skrattar. Skutt, flyg och bus! Matten far hit och dit men håller i sig och skrattar igen, för hon har aldrig sett sin ponny så här glad. Allt är så spännande och roligt. De snuddar vid gränsen för vad som anses som kontrollerat, men struntar i det, eftersom de är så lyckliga båda två.
Matten kramar den långa ponnyhalsen och viskar små ord som bara de kan höra. Just nu är de oslagbara! Ponnyn trampar ivrigt på. Hela världen måste upplevas på nytt, och tiden är knapp.
Det blåser och träden knakar instämmande: skynda er, det är bråttom nu! Ponnyn ruskar irriterat på huvudet och vill iväg. Matten inser att hon måste ge efter om hon inte vill se ponnyn springa hem på egen hand. Så de springer. Längs smala skogsstigar där ponnyfötter vant trampar mellan rötter och kvistar, och håller sig i perfekt balans trots den kuperade terrängen. Inte en snubbling, inte ett felsteg.
Matten tänker att det är så här livet ska vara. Hon blundar och lyssnar till det dova hovtrampet som rytmiskt vinner ny mark. Stigen tar så slut och de vänder hem. Fortfarande minst lika glada och ponnyn, om möjligt ännu piggare. De fortsätter att skutta och hoppa fram. Blir påminda om omvärlden, blir skrämda och springer rätt okontrollerat en kort sträcka. Ponnyn återfår besinningen och matten kan inte låta bli att krama om honom igen. Han är världens finaste lilla häst. Även om de är tillbaka i verkligheten imorgon igen kommer hon alltid minnas denna ridtur. Det var som en dröm, en dröm utspelad i verkliga livet. Hon visste inte vad hon gjort för att förtjäna en sådan stund..

48 timmar senare kastas verkligheten grymt tillbaka på dem. Inget hon inte förväntat sig, men ändå en så stor besvikelse. Ponnyn tittar oförstående på henne och ber om att få springa lite till. Nej, nu är det färdigsprunget. Verkligheten kallar. Det är dags att vakna nu. Det behövs inget nyp i armen, båda två är med ens medvetna om vad som nyss skett. Sakta lommar de hemmåt igen, med förra ridturen färskt i minnet. Ingen skrattar, ingen skuttar. Matten lägger en arm över ponnyns rygg och försöker säga något, men hon finner inga ord. Bara tystnaden kan beskriva vad hon känner nu.

 


Dagens tema: provokation

Enligt inrådan från veterinären ska jag motionera Pirat lite lätt idag ((!!!)) och se hur han reagerar. Om han skakar igen ska vi få en remiss till en luftvägs- och en headshaking expert på Strömsholm. Jag vet ju vad jag tror, men man kan ju alltid hoppas!


Veterinären igen den 5e

På tisdag har vi återbesök hos veterinären i Vännäs ang Pirats näsa. Det är svårt det där.. Jag tycker inte han blivit ett dugg bättre, enda skillnaden är att han vilar och därför inte provocerar sine nerver och därför inte skakar. När man går på promenad och han blir lite exalterad kommer skakningarna dock som ett brev på posten. Undrar just vad han har tänkt min lille prins.
Hostan är också tillbaka som aldrig förr! Vissa stunder hostar han minst 10 gånger i minuten. Han mumsar dock glatt vidare på sitt gräs, medan det låter som om han förösker hosta upp en elefant eller något liknande. Hm, nej. Detta måste styras upp. Vår fina veterinär skulle konsultera Strömsholm och höra vad de tycker, vilket låter tryckt. Jag gillar veterinärer som inte är rädda för att få hjälp att lösa ett problem. Det visar på styrka och oändligt mycket mer intelligens än de som ska klara sig själva, även om de inte klarar sin uppgift, tycker jag!

Behandlingsplan

Igår var vi alltså hos veterinären för vår dom. Pirat tyckte att det var en halvdålig idé att ge sig av, men efter lite övertalning (läs havre-muta) gick han med på att följa med. Vi började besöker med blodprov, för att sedan inleda den utförliga inspektionen av hans näsa och huvuds insida. De hittade inga infektioner någonstans, men däremot inflamation i både luftsäckarna och i slemhinnan i näsgången. Svullnaden i dessa vävnader kan orsaka tryck på nerver som kan resultera i huvudskakningarna och de anra symptomen. De gjorde även en röntgen av bihålorna, där ingen vätska kunde ses, vilket var skönt.
Veterinärens teori är att det är Pirats bronkit och astma som orsakat dessa svullnader som sedan kommit att störa omkringliggande vävnad. Det känns som en trolig förklaring eftersom han tidigare haft problem med närliggande saker kopplat till luftvägarna. Vi ska därför behandla honom med en kortison kur och inhalator (!!!) med kortison och bronkvidgande. Detta ska snabbt få ner svullnaden och förhoppningsvis försvinner de andra symptomen efter det.
Allt som frammanar skakningarna ska undvikas, så tillsvidare har vi stränga restriktioner på vad vi pysslar med och får således hålla oss till mycket oprovocerande korta promenader. Hoppas detta fungerar nu! Peppar, peppar.

En trött Kålmans i röntgenrummet.

Veterinären imorgon

Hoppas på besked imorgon. Håller tummar och tår. Snälla, gör så att det är något fel på Pirats bihålor, luftsäckar eller vad som helst. Hoppas de hittar något fel. Hoppas hoppas!

Ruta 1

Jag känner att det uppenbarligen är stället att vara på. Vi försöker oss på andra riktningar, men hamnar hur som helst ändå just där. Det kallar jag framsteg. Jag menar vi har uppenbarligen hittat vår plats i universum, och det är ju bra. Jag tror på att veta vart man hör hemma! Jag och Pirat kör på ruta ett. Det är vår plats, och här lär vi förbli.

En ledtråd till den som undrar. Jag säger bara två ord: skakningar och frustningar. Mina bästa vänner på denna jord.

Världens bästa födelsedagspresent!

Jag har verkligen fått den, världens bästa födelsedagspresent! Min ponnys näsa verkar nämligen må bättre nu. Jag har kört honom två gånger denna vecka, med hjärtat i halsgropen, och utan att ta ut för mycket i förskott så tror jag att jag kan säga att det blivit bättre. Rätt mycket bättre faktiskt. Under dessa två pass har Pirat inte kastat med huvudet en enda gång, och endast frustat en gång (vilket var en normal frustning efter en stunds arbete).
Båda körpassen har innehållit rörelse i alla tre gångarter och varit 45 respektive 50 min långa. Veterinären tyckte således att jag ska fortsätta med motionen i kombination med salva i en vecka till. Vi har även fortsatt förbud mot grimma och nosgrimma, och allt annat som ev kan tänkas störa vävnaden på Pirats näsa.
Wiii jag är så glad! Peppar peppar ta i trä, hoppas detta fungerar nu. Pirat har iaf som sagt givit mig världens bästa födelsedagspresent, och det tackar jag för. Jag hävdade dock att han var lite dålig på att slå in den, men när han hävdade att han gärna kunde fixa så han fick ha ett bandage runt näsan om det skulle glädja mig, så ändrade jag mig snabbt! Det är bra som det är.

Gammla trav-dagar


Här ser ni Pirat då han sprang som flitigast på travet. Han var enligt dem som körde honom där "en stor talang". Men jag vet inte riktigt, trots att jag är otroligt partisk, tror jag iaf han är gladare med sitt nya liv!

Svacka

I nuläget råder det stor brist på motivation. Jag vill inte göra några planer innan jag vet hur det går med behandlingen. Hoppas jag inte framstår som super gnällig, fast det kanske jag är.. Jag har dock lite svårt att producera peppiga texter om körning när min och Pirats egen körning ligger på is, för tredje gången på mindre än ett år.

Jag försöker intala mig själv att allt som sker inträffar för att man hela tiden ska lära sig nya saker. Jag tror inte på det, men visst vore det bra om det var så? Och inte att det var slump, klantighet, okunnighet eller övermod som styrde de flesta händelsers förlopp. Jag har märkt hur dåligt jag lär mig vissa saker, till exempel så har vi dilemmat där jag tycks tro att jag vill ha en tävlingsponny, och Pirat råkar vara den jag har just nu. Skulle han inte fungera så skaffar jag en annan. Så är dock inte alls fallet när det väl kommer till kritan. De gånger vi faktiskt ställts inför en situation som kan förändra Pirats liv och ge det en helt annan uppgift, känner jag helt plötsligt hur mycket jag vill ha honom. Just Pirat och ingen annan alls. Svackan mellan bäckenfrakturen och dagsläget har dock inte varit så djup som den varit tidigare, utan jag har tagit honom mindre för självklar. Det tror jag är bra. Jag tror det är trevligare att umgås med någon som har den inställningen.

Som exempel kan vi ta en blåsig dag med regn i luften och is överallt. Min gamla inställning säger ”ut och träna, snart är det tävlingssäsong” medan den nya säger ”jag tror inte Pirat kommer tycka att det är kul att springa i det här vädret, bättre vi väntar tills imorgon och ser hur det ser ut då” och sedan kramar om honom 10 gånger istället.

Jag säger dock inte att det är fel att vilja tävla, bara man inte gör det till varje pris. Mitt mål med Pirat är definitivt att klättra så högt vi kan i klasserna och lära oss så mycket vi kan under tiden. Tävla är jätteroligt, det tycker vi båda. Känslan när man kör in på dressyrbanan, styr mellan konerna, springer mot klockan, eller galopperar genom ett hinder är magisk och det är få saker jag skulle vilja byta den mot. Men man måste göra det tillsammans, kusk och häst som ett team. Annars går det inte.

Jag, Pirat, och Pirats näsa ska försöka jobba ihop oss och se om vi kan bli ett team igen. Om jag så måste lova den att aldrig mer stänga in den med något alls, någonsin igen. Det kan bli en utmaning, så det hoppas jag vi slipper. Men allt handlar ju om att lära sig nya saker, eller hur var det? Vi låtsas det tills vidare i alla fall.


Kanske ett resultat

Efter 3 timmar på veterinärstationen har de kanske kommit fram till felet.
- De gjorde röntgen i tre olika vinklar, men hittade ingen fraktur, broskbildning eller benpålagring.
- De tog blodprov, utan avvikelser
- De kollade i munnen efter förändringar, hittade inga
- De konstatedade att det troligen inte är nerverna det är fel på, då cortisonet borde hjälpt
- De gjorde en utförligare endoskopi av näshålan, hittade inga främmande föremål eller liknande (jag bad dem speciellt att söka efter pinnar, de måste trot jag var knäpp..)
Men, alltså, de tror att det är en skada i mjukvävnaden runt näsbenet, och att svullnaden kommer av detta. Pirat ska därför vila i en vecka, utan någon påfrestning på området. Han får ledas i grimma till och från hagen, det är allt. Morgon och kväll ska han smörjas med en antiinflamatorisk muskel och led salva runt området på näsan, för att dämpa reaktionen. På måndag nästa vecka ska jag motionera honom som vanligt, och höra av mig till veterinären och meddela hur det gått. Har behandlingen hjälpt fortsätter vi ytterligare en vecka, annars vet jag inte. För mig får det vara precis vad det vill, bara det går att bota. Nu har vi bestämt att det är mjukvävnaden det är fel på, det är ju iaf någonting.

Längtan


Veterinär dags igen..

Nu har jag bokat tid i vännäs för ytterligare en undersökning av Pirats näsa. Cortisonet har inte hjälpt det minsta, igår var han värre än någonsin, så vi måste verkligen kolla upp det igen. Jag bad uttryckligen om en mycket utförlig undersökning denna gång, men blodprover, endoskopi av näsan och luftvägarna igen, och ev röntgen och ultarljud av näsbenet. Hittar de således inget i själva näsgången som irriterar så kommer jag inte gå därifrån förrän de letat efter både frakturer och vävnadsskador. Här ska vi bedriva detektivjakt på högsta nivå! Inget mer gissande tack.
Det värsta jag vet är veterinärer som
1) Inte svarar på frågor.
2) Inte är intresseade av den bakomliggande historien.
3) Inte intresserar sig för en bredare undersökning.
Jag förstår varför Elin och Fredrik åkte med sin hund Arthur direkt till Stockholm när de fått höra för mycket av den varan här uppe. Så fort de klev inannför dörrarna fick de direkt förklaringar som ingen av de andra 5-6 veterinärerna här uppe kunnat ge. Visst, det är säkert supersvårt att vara vererinär, om man måste kunna allt, om alla djur, och alla kroppsdelar. Men, grunden borde alltid vara en bred bas undersökning av grundläggande faktorer. Det tycker jag alltför många av de veterinärer jag träffat saknar, även då man efterfrågar en sådan. Nå, slut klagat på veterinärer, och så hoppas jag att Pirat får träffa en vettig variant nästa vecka och att de kan hitta felet! På tisdag bär det av. Som jag längtar!

Två ledtrådar

Gissa vad som
1. Har skett med Pirat
2. Vi äntligen har i vår ägo
Super roligt båda två. Fler bilder kommer sen om ni gissar rätt (inte så svårt)!


Anatomi: hästens huvud

Aha! Jag tror att jag ev kan ha hittat något! Tycker mig ana en liten svullnad på Pirats näsa, på båda sidor. Det var svårt att få en bra bild.. Ser ni något? Jag kände en liten knöl då jag skulle fixa nosgrimman.
Sitter och googlar hästens anatomi, horse anatomy head osv. Har tyvärr inte koll på hur det ser ut med nerver och liknande på huvudet. Är jag paranoid eller synd det faktiskt något?

https://cdn1.cdnme.se/cdn/7-1/2742525/images/2012/pic_192621361.jpg" class="image">

https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-1/2742525/images/2012/pic_192621363.jpg" class="image">


Tillägg till filmen

Tack för era kommentarer, det är guld värt att få bolla lite tankar <3 Jag vill bara förtydliga några saker:
- Våra problem började när jag körde Pirat bettlöst
- Hans tänder är kollade för mindre än en månad sedan (av, enligt mig, norrlands bästa hästtandläkare)
- Han beter sig likadant, oavsett om vi promenerar i repgrimma eller galopperar med vagn på stångbett, eller rider med novabett.
- Förutom att kasta med huvudet så frustar han hela tiden och skrapar näsan mot benen eller marken.
- Han skakar även och frustar inne i boxen, om än i mycket mindre skala än när vi springer.
.
Med detta som grund är min hypotes att det inte är utrustningsrelaterat, eftersom det visar sig även under promenad, longering, i boxen etc. Symptomen ökar dock ju mer han rör på sig, värst i trav, vilket borde tyda på att problemet är kopplat till andningen, men att störningen fortfarande existerar hela tiden.. Tänker jag rätt?
Skakad av tidigare erfarenhet flyger mina tankar såklart till pinnar som sitter fast på konstiga ställen, och ben som gått av inuti ponnyn. Det känns som om han skulle bete sig ungefär såhär om det satt något fast i luftvägarna, men det borde de väll ha sett med endoskopin? Kanske han har en fraktur på näsbenet?? Han reagerar dock inte på tryck någonstans på näsan, det har jag kollat 100 ggr..
Alltså, tack för era förslag, jag har de alla i bakhuvudet, men det är något som fattas. En viktig pusselbit som kommit bort och gör att motivet inte går att urskillja. Varför kan inte saker flyta på någon gång? Det behöver inte vara perfekt, inte ens bra.. bara det inte vore så komplicerat och dåligt jämt!

Film på eländet!

Här får ni nu se vad det är jag menar med skak-sjuka osv... Det är inget jag hittat på, åh som jag önskar att det vore så! Min lilla fina körhäst är super störd av något som jag inte kan hjälpa honom med, och det är inte kul. Enligt veterinären ska vi dock förtsätta hålla igång, även om det är svårt. Vi springer ju inte snyggt på något vis, men ändock springer vi litegrann.
Om någon varit med om något liknande eller tror att ni vet orsaken får ni mer än gärna hojta till!
.
(Ursäkta skakigheten, det blir lite så när man kör på en gropig väg, dessutom med enhandsfattning och någon ständigt rycker i tömmarna..)