När man sitter i vagnen och känner att hästan har mer att ge, att den vill fortsätta trots att man givit allt. Då vet man. De talar ett så tydligt språk, omöjligt att inte förstå. Sådana stunder är värda allt. Den där speciella kontakten i tömmarna, det liksom pirrar i fingrarna och armarna blir lätta som fjädrar. Öronen vippar, och hela hästens uppmärksamhet är riktad mot dig. Du behöver knapps viska, tanken räcker. Hästen säger tydligt: "Jag lyssnar på dig, gör allt du ber mig, för det här är det bästa jag vet!". Då vet man att man gjort något rätt. Det är så det ska kännas, det är körning för mig!