Så är vi tillbaka till vardagen igen efter det lilla avbrott som helgens resa bjöd på. Jag och Witterpir var i Flarken och tränade för Susanne Ankermark. Vi körde ett pass på lördagen och ett på söndagen. Vi har fått med oss många bra tips för framtidens träning, och inte minst flera bra förklaringar som resulterat i en omläggning av Witterpirs träning de närmsta månaderna.
Det är knepigt när man har nuläge och målbild, men inte vet hur man ska ta sig mellan dessa. Då är en bra tränare guld värd. Trots att jag verkligen försöker göra saker systematiskt och inte gå för fort fram så fick jag tänka om efter söndagens körpass. Jag insåg då hur stel Witterpir egentligen är i sin överlinje, och allt vårat arbete framöver kommer läggas på att få henne att slappna av, både psykiskt och fysiskt.
Ingen har någonsin kommenterat hur Witterpir ser ut när hon springer, men när någon säger att ens häst inte ser glad ut i ögonen så känner man verkligen att man måste göra något åt saken! Så nu ska vi skapa ett lugn som gör att Witterpir förstår vilken typ av arbete jag vill att hon utför, och samtidigt mjuka upp musklerna för att möjliggöra detta. Hon ska framför allt lära sig att det är okej att söka sig till en lägre form, och att det är där hon ska gå för att hon trivs där.
I mitten av söndagens körpass, när jag blivit mindre skeptisk till hur jag skulle åstadkomma detta, märkte jag skillnad på hur hon rörde sig. Jag bad Susanne att visa mig exakt vad jag skulle kolla på, och hon pekade på rörelsen uppe på korset, övertrampet och vinkeln i hasen. Det var så tydligt. För även om jag vet att alla dessa delar är viktiga är det svårare att veta hur man ska ändra på något som inte fungerar. Vad gör jag om min häst inte vinklar sig i hasen, Så fort jag började lita mer på att Witterpir ville arbeta på rätt sätt, lät henne få känna efter, och berömma rätt saker så blev hon mycket lugnare och frustade massor.
Jag tror stenhårt på det här! Nu känner jag mig mer peppad på att träna Witterpir också, eftersom jag nu känner att alla pusselbitar jag sprungit och plockat upp här och där, för att sedan upptäcka att det är bitar från flera olika pussel, känns mer sammankopplade. Kanske kan jag urskilja mönstret jag letat efter ändå. Om vi tränar rätt nu och får ordning på byggstenarna så tror jag att de flesta av våra problem kommer lösa sig av sig själv. Det känns hoppfullt, konstigt, men hoppfullt!