Vår gamla vagn har fått vara med om många spännande körturer tillsammans med oss. Innan vi adopterade den så lekte den tillsammans med ett annat litet travruss, men jag har en svag känsla av att vi ställt den inför prövningar som de flesta vagar varken kunnat drömma om och säkert gärna suppit.

Vi har rest genom halva Sverige tillsammans, från Lycksele i norr till Kil i söder, och sprungit såväl dressyrprogram som maraton hinder. Den har tagit oss över stock och sten, färdats på okänd mark, och ständigt varit beredd på nya äventyr.

Tillslut började den dock känna av sviterna av vårat umgänge. Det började med ena hjulet som blev lite snett, men det gick att köra ändå. Sitsen lossnade, men vi skruvade fast den igen. Ryggstödet lika så. Efter körtävlingen i Lycksele 2010 blev den dock aldrig sig lik igen, och det gick det snabbt utför. Det hade då gått så långt att vagnen kände att den behövde påkalla omgivningens uppmärksamhet för att vi bara ignorerade den. Mitt under framkörningen hörs ett susande ljud från ena däcket, Elin böjer sig ner för att se vad det skulle kunna vara. Jag hinner bara höra ett "Oj då!" och sedan smäller det. Hästarna flyger åt alla håll, och några skriker till och frågar vem det är som skjuter. Pirat gör ett litet skutt och konstaterar sedan "Jaha, det är bara min vagn som låter igen". När Elin tittat ner hade slangen trängt genom däcket och bildat en stor balong på utsidan, innan den sprängdes.

Efter tappra lagningsförsök som inkluderade tre stressade, om än förvånansvärt händiga och påhittiga tjejer, en man, hans bilverkstad, och en stor mängd verktyg, fick vi dock släppa tanken på ett maraton med denna vagn. Vi fick då låna en tillfällig ersättare som kunde tänka sig att springa med oss, utan att flyga i bitar.

Själva vagns-ramen har alltid varit mycket hållfast, så för Pirats del har det alltid varit säkert, det är mer de andra delarna som haft åsikter. Efter detta så körde vi dock mycket sparsamt med vår kära gamla vagn, och hösten därpå kom våran nya bruna flamma, som fått ta över kollen som atlantångare/skogsmaskin/racerbil/glidar fordon. Den sköter sitt jobb med bravur, men ibland kan jag inte hjälpa att sakna dagarna med vår första gamla vagn. Tänk så mycket galet vi gjort tillsammans! Den nya har mycket att lära av sin föregångare, det krävs en del av en vagn för att få hänga med oss. Mamma blir alltid smått förskräckt om jag kör i ett gupp eller på en is kant av något slag. Hon hävdar att "vagnen kan ju gå sönder", men då svarar jag alltid samma sak: "den vagn som inte klarar av att köra över gupp i skogen, korsa en is kant, eller något liknande, är ingen vagn jag skulle sätta mig i, och framförallt inte spänna min ponny framför". Sedan att man ibland får byta ut delar som blivit dåliga, eller dra upp dem ur diken när det inte blivit riktigt som man tänkt sig, det är en del man får räkna med. Vi försöker öva upp den bruna förmågan så gott vi kan, det går framåt, och jag har både Witterpir och Pirat till hjälp, så det är inte så svårt.