Se så vi springer, även utanför staketen. Jag är inte förvånad, men ändock mycket glad. Han är ju så fin min lilla, sköter sig så bra. Jag undrar just när nästa bakslag kommer. Eller nej, såklart att det inte blir något sådant mer. Så var det ju, vi är klara med sådant. Titta bara på dessa bilder istället! Han är så söt där han springer, visst är han? Tänk att vi springer med vagnen igen, om någon hade sagt det till mig för fem månader sedan hade jag bara skrattat åt tanken, men nu känns det som den naturligaste saker i världen. Jag sa till mamma häromagen, att det känns som om Pirat aldrig varit borta från oss, att han aldrig haft någon skada. Hon tittade lite konstigt på mig eftersom hon tyckte att det var en väldigt uppenbar händelse. Jag håller nog ändå fast vid min tanke. Det känns som att det alltid varit så här. Att de sömnlösa nätterna på golvet i Pirats box, all förtvivlan och oro bara varit en dröm. Han står ju här, livs levande, min finaste lilla häst. Jag skulle egentligen bara visa två bilder på oss när vi travar efter vägen men, så kan det gå. Ville egentligen bara säga tack till Pirat för att han kom tillbaka till mig. Tillsammans ska vi fortsätta kämpa med det vi tycker är roligast av allt, nämligen att köra. Det finns en dag då man bör ge upp, men jag hoppas det dröjer länge än, för nu är vi påväg tillbaka!