Glada ponnyöron som vippar. Pigga ponnyben som vill springa. Glad matte som skrattar. Skutt, flyg och bus! Matten far hit och dit men håller i sig och skrattar igen, för hon har aldrig sett sin ponny så här glad. Allt är så spännande och roligt. De snuddar vid gränsen för vad som anses som kontrollerat, men struntar i det, eftersom de är så lyckliga båda två.
Matten kramar den långa ponnyhalsen och viskar små ord som bara de kan höra. Just nu är de oslagbara! Ponnyn trampar ivrigt på. Hela världen måste upplevas på nytt, och tiden är knapp.
Det blåser och träden knakar instämmande: skynda er, det är bråttom nu! Ponnyn ruskar irriterat på huvudet och vill iväg. Matten inser att hon måste ge efter om hon inte vill se ponnyn springa hem på egen hand. Så de springer. Längs smala skogsstigar där ponnyfötter vant trampar mellan rötter och kvistar, och håller sig i perfekt balans trots den kuperade terrängen. Inte en snubbling, inte ett felsteg.
Matten tänker att det är så här livet ska vara. Hon blundar och lyssnar till det dova hovtrampet som rytmiskt vinner ny mark. Stigen tar så slut och de vänder hem. Fortfarande minst lika glada och ponnyn, om möjligt ännu piggare. De fortsätter att skutta och hoppa fram. Blir påminda om omvärlden, blir skrämda och springer rätt okontrollerat en kort sträcka. Ponnyn återfår besinningen och matten kan inte låta bli att krama om honom igen. Han är världens finaste lilla häst. Även om de är tillbaka i verkligheten imorgon igen kommer hon alltid minnas denna ridtur. Det var som en dröm, en dröm utspelad i verkliga livet. Hon visste inte vad hon gjort för att förtjäna en sådan stund..

48 timmar senare kastas verkligheten grymt tillbaka på dem. Inget hon inte förväntat sig, men ändå en så stor besvikelse. Ponnyn tittar oförstående på henne och ber om att få springa lite till. Nej, nu är det färdigsprunget. Verkligheten kallar. Det är dags att vakna nu. Det behövs inget nyp i armen, båda två är med ens medvetna om vad som nyss skett. Sakta lommar de hemmåt igen, med förra ridturen färskt i minnet. Ingen skrattar, ingen skuttar. Matten lägger en arm över ponnyns rygg och försöker säga något, men hon finner inga ord. Bara tystnaden kan beskriva vad hon känner nu.