Jag känner att det uppenbarligen är stället att vara på. Vi försöker oss på andra riktningar, men hamnar hur som helst ändå just där. Det kallar jag framsteg. Jag menar vi har uppenbarligen hittat vår plats i universum, och det är ju bra. Jag tror på att veta vart man hör hemma! Jag och Pirat kör på ruta ett. Det är vår plats, och här lär vi förbli.

En ledtråd till den som undrar. Jag säger bara två ord: skakningar och frustningar. Mina bästa vänner på denna jord.