Om att gå på en känsla
Jag tror att bakgrunden till det hela är just den att Pirat fortfarande är sjuk och det verkar inte blivit bättre med dena behandling heller. Det är han som får mig att hålla igång och det är han som får mig att le varje gång jag kommer till stallet. Frågan kvarstod dock. Det måste finnas något förutom Pirat som gör att jag tycker att det här med hästar och körning är roligt. Jag har ju trots allt pysslat med detta vansinne långt innan jag fick ett svart russ.
Så vad sjutton är det som är formeln bakom detta? Jag vet inte säkert, men, igår så tror jag att jag kom något på spåret: Jag var ute och körde Witterpir och det gick bra. Hon var pigg och glad, och jag kunde fokusera på att se till att vi höll rätt tempo osv. Så med ens slog det mig att jag satt där och log! Bara sådär. Det var inget märkvärdigt, bara jag och Witterpir i en skog rätt sent på kvällen. Jag kan föreställa mig så många andra saker jag kunnat göra just då, men detta var vad jag gjorde. Känslan är svår att beskriva för den var så konkret, men ändå difus. Som den självklaraste saken i världen och ändå väldigt speciell. Jag ska inte gå för långt och kalla det en massa saker, men jag kände hur jag log och tänkte "det här tycker jag är roligt". Jag och Witterpir, ensamma mitt ute i skogen, vem kunde ha trott det.
Tillbaka till min poäng. Jag tror helt enkelt att det är svårt att hitta det exakta receptet till varför man gör något som man gör, ibland är det tydligt, men oftast inte. Ibland är det bara som att något finns där, och då är det upp till en själv att bestämma hur man vill ha det och inte. Och tro mig, man kan ångra sig fram och tillbaka tusen och åter tusen gånger, men har man någon form av idé om vad man tror man vill, så är det också lättare att hitta det man faktiskt vill.
Det är de där sällsynta stunderna av eufori, då när allt stämmer och man är i total harmoni - det är då minns jag varför jag håller på med hästar... ;)
Jag vet varför jag håller på med hästar och har gjort det i över 25 år. Jag blir lycklig av att umgås med mina hästar, mår bättre både till till kropp och själ, blir nöjdare och mera tillfreds med mig själv och livet. En häst kan aldrig ägas, den måste förtjänas. Detta är den ultimata tjusningen med att ha häst.
Svar: Håller helt klart med er båda! Så sant, så sant.. Men lbland sitter det längre in, ibland är det så tydligt!
Siri, jag tror att det är avsaknaden av de där stunderna under en för lång tid som gör att man börjar tvivla, men har man en gång känt dem, så vet man att de funnits där en gång. :)
Else-Marie, du ar så rätt, man måste verkligen förtjäna sin häst, och det är först då man kan uppleva allt det andra tillsammans, tror jag!
